Fakta, teori & skepsis ⇒ Det finnes bare én du kan stole på!

[mason]

Vet du hvor mange sånn kristene idioter som er innom disse sidene og kommer med denne guden dritten sin?

Nei det tror jeg ikke du vet, jeg kjeda meg beklager skulle ikke sagt at han er peddo, men det er enda ikke bevist.

Jeg får vel slette det også.
Det var ikke pent sagt.

Fullstendig enig med Sol Angelica (Siljesdatter) (?) Det er alt for mange kristne med sitt budskap på forumet her.

Jeg er av den mening at hvis disse kristne ville tollerert at New Age eller satanister reiste seg opp i kirka og argumenterte, så er det greit at de sprer budskapet sitt her. Men hvis de i utgangspunktet ikke ville respektert noe slik, er de selv like frekke som de mener overnevnte part er.

Hvorfor skal satanister argumentere i kirken? Det blir på samme måten som hvorfor skal hinduister eller buddister trekke inn i moskeene og argumentere for at islamistene tar feil? Dette dreier seg om respekt for hverandres tro. Å respektere at det finnes forskjellige tros retninger, og respekterer at de har sine steder.

[Japps73]

Vet du hvor mange sånn kristene idioter som er innom disse sidene og kommer med denne guden dritten sin?

Nei det tror jeg ikke du vet, jeg kjeda meg beklager skulle ikke sagt at han er peddo, men det er enda ikke bevist.

Jeg får vel slette det også.
Det var ikke pent sagt.

Fullstendig enig med Sol Angelica (Siljesdatter) (?) Det er alt for mange kristne med sitt budskap på forumet her.

Jeg er av den mening at hvis disse kristne ville tollerert at New Age eller satanister reiste seg opp i kirka og argumenterte, så er det greit at de sprer budskapet sitt her. Men hvis de i utgangspunktet ikke ville respektert noe slik, er de selv like frekke som de mener overnevnte part er.

Hvorfor skal satanister argumentere i kirken? Det blir på samme måten som hvorfor skal hinduister eller buddister trekke inn i moskeene og argumentere for at islamistene tar feil? Dette dreier seg om respekt for hverandres tro. Å respektere at det finnes forskjellige tros retninger, og respekterer at de har sine steder.

Ja nettopp! Hvorfor skal kristne rote seg inn på et paranormalt forum for å ikke respektere det som er her?

Hvis mesteparten av budskapssprederne hadde hatt respekt her hadde jeg ikke hatt noe imot det, men i en hel del av de andre tråene har jeg lest en nærmest nedverdigende kritisering av fenomen som diskuteres her, og for de som kommer inn i den båsen mener jeg at det er i samem situasjonm som overnevnte. Som f.eks at muslimer samles i kirken for å protestrere.

Kristendommen har til en opplysning egne forum andre steder på internettet.

[mason]

Vet du hvor mange sånn kristene idioter som er innom disse sidene og kommer med denne guden dritten sin?

Nei det tror jeg ikke du vet, jeg kjeda meg beklager skulle ikke sagt at han er peddo, men det er enda ikke bevist.

Jeg får vel slette det også.
Det var ikke pent sagt.

Fullstendig enig med Sol Angelica (Siljesdatter) (?) Det er alt for mange kristne med sitt budskap på forumet her.

Jeg er av den mening at hvis disse kristne ville tollerert at New Age eller satanister reiste seg opp i kirka og argumenterte, så er det greit at de sprer budskapet sitt her. Men hvis de i utgangspunktet ikke ville respektert noe slik, er de selv like frekke som de mener overnevnte part er.

Hvorfor skal satanister argumentere i kirken? Det blir på samme måten som hvorfor skal hinduister eller buddister trekke inn i moskeene og argumentere for at islamistene tar feil? Dette dreier seg om respekt for hverandres tro. Å respektere at det finnes forskjellige tros retninger, og respekterer at de har sine steder.

Ja nettopp! Hvorfor skal kristne rote seg inn på et paranormalt forum for å ikke respektere det som er her?

Hvis mesteparten av budskapssprederne hadde hatt respekt her hadde jeg ikke hatt noe imot det, men i en hel del av de andre tråene har jeg lest en nærmest nedverdigende kritisering av fenomen som diskuteres her, og for de som kommer inn i den båsen mener jeg at det er i samem situasjonm som overnevnte. Som f.eks at muslimer samles i kirken for å protestrere.

Kristendommen har til en opplysning egne forum andre steder på internettet.

Helt korrekt! Kristendommen har egne sider, og jeg tittet litt på noen av de nå nettopp, og kan si at de sliter med de samme problemene. De fleste der er ikke kristne som diskuterer kun for å lage harme, og skulle aldri ha vært på et slikt forum. Dette er nok et samfunns problem idag, dessverre, at kjedsomheten gjør at de vil lage avstand og ikke harmoni mellom mennesker. De kristne kan ha like godt av å være her inne som alle andre, fordi de kan tro like mye på det paranormale som andre. Det behøver ikke være et skille mellom å tro på en gud og tro på at sjelen har evig liv. Hinduismen tror jo på en måte på sjelevandring som ikke er så veldig ulik troen på sjels liv. Jeg skrev i et tidligere innlegg på denne tråden, at det er noen som påstår at de er kristne som bare vil provosere. Jeg er ikke overbevist om at de er kristne, men bare vil provosere for motsatt virkning.

[Japps73]

Vet du hvor mange sånn kristene idioter som er innom disse sidene og kommer med denne guden dritten sin?

Nei det tror jeg ikke du vet, jeg kjeda meg beklager skulle ikke sagt at han er peddo, men det er enda ikke bevist.

Jeg får vel slette det også.
Det var ikke pent sagt.

Fullstendig enig med Sol Angelica (Siljesdatter) (?) Det er alt for mange kristne med sitt budskap på forumet her.

Jeg er av den mening at hvis disse kristne ville tollerert at New Age eller satanister reiste seg opp i kirka og argumenterte, så er det greit at de sprer budskapet sitt her. Men hvis de i utgangspunktet ikke ville respektert noe slik, er de selv like frekke som de mener overnevnte part er.

Hvorfor skal satanister argumentere i kirken? Det blir på samme måten som hvorfor skal hinduister eller buddister trekke inn i moskeene og argumentere for at islamistene tar feil? Dette dreier seg om respekt for hverandres tro. Å respektere at det finnes forskjellige tros retninger, og respekterer at de har sine steder.

Ja nettopp! Hvorfor skal kristne rote seg inn på et paranormalt forum for å ikke respektere det som er her?

Hvis mesteparten av budskapssprederne hadde hatt respekt her hadde jeg ikke hatt noe imot det, men i en hel del av de andre tråene har jeg lest en nærmest nedverdigende kritisering av fenomen som diskuteres her, og for de som kommer inn i den båsen mener jeg at det er i samem situasjonm som overnevnte. Som f.eks at muslimer samles i kirken for å protestrere.

Kristendommen har til en opplysning egne forum andre steder på internettet.

Helt korrekt! Kristendommen har egne sider, og jeg tittet litt på noen av de nå nettopp, og kan si at de sliter med de samme problemene. De fleste der er ikke kristne som diskuterer kun for å lage harme, og skulle aldri ha vært på et slikt forum. Dette er nok et samfunns problem idag, dessverre, at kjedsomheten gjør at de vil lage avstand og ikke harmoni mellom mennesker. De kristne kan ha like godt av å være her inne som alle andre, fordi de kan tro like mye på det paranormale som andre. Det behøver ikke være et skille mellom å tro på en gud og tro på at sjelen har evig liv. Hinduismen tror jo på en måte på sjelevandring som ikke er så veldig ulik troen på sjels liv. Jeg skrev i et tidligere innlegg på denne tråden, at det er noen som påstår at de er kristne som bare vil provosere. Jeg er ikke overbevist om at de er kristne, men bare vil provosere for motsatt virkning.

OK. Jeg tror vi langt på vei har samme oppfattning når alt kommer til stykket. Det et det proviserende vi misliker, om jeg har oppfattet deg rett.

Med andre ord så burde alle i enhver situasjon vise respekt for de motsatte meninger for lettere å få respekt tilbake.

[mason]

Fullstendig enig med Sol Angelica (Siljesdatter) (?) Det er alt for mange kristne med sitt budskap på forumet her.

Jeg er av den mening at hvis disse kristne ville tollerert at New Age eller satanister reiste seg opp i kirka og argumenterte, så er det greit at de sprer budskapet sitt her. Men hvis de i utgangspunktet ikke ville respektert noe slik, er de selv like frekke som de mener overnevnte part er.

Hvorfor skal satanister argumentere i kirken? Det blir på samme måten som hvorfor skal hinduister eller buddister trekke inn i moskeene og argumentere for at islamistene tar feil? Dette dreier seg om respekt for hverandres tro. Å respektere at det finnes forskjellige tros retninger, og respekterer at de har sine steder.

Ja nettopp! Hvorfor skal kristne rote seg inn på et paranormalt forum for å ikke respektere det som er her?

Hvis mesteparten av budskapssprederne hadde hatt respekt her hadde jeg ikke hatt noe imot det, men i en hel del av de andre tråene har jeg lest en nærmest nedverdigende kritisering av fenomen som diskuteres her, og for de som kommer inn i den båsen mener jeg at det er i samem situasjonm som overnevnte. Som f.eks at muslimer samles i kirken for å protestrere.

Kristendommen har til en opplysning egne forum andre steder på internettet.

Helt korrekt! Kristendommen har egne sider, og jeg tittet litt på noen av de nå nettopp, og kan si at de sliter med de samme problemene. De fleste der er ikke kristne som diskuterer kun for å lage harme, og skulle aldri ha vært på et slikt forum. Dette er nok et samfunns problem idag, dessverre, at kjedsomheten gjør at de vil lage avstand og ikke harmoni mellom mennesker. De kristne kan ha like godt av å være her inne som alle andre, fordi de kan tro like mye på det paranormale som andre. Det behøver ikke være et skille mellom å tro på en gud og tro på at sjelen har evig liv. Hinduismen tror jo på en måte på sjelevandring som ikke er så veldig ulik troen på sjels liv. Jeg skrev i et tidligere innlegg på denne tråden, at det er noen som påstår at de er kristne som bare vil provosere. Jeg er ikke overbevist om at de er kristne, men bare vil provosere for motsatt virkning.

OK. Jeg tror vi langt på vei har samme oppfattning når alt kommer til stykket. Det et det proviserende vi misliker, om jeg har oppfattet deg rett.

Med andre ord så burde alle i enhver situasjon vise respekt for de motsatte meninger for lettere å få respekt tilbake.

Enig! Ved å vise respekt får man respekt. Det er en god grunntanke. Det er som du sier det provoserende vi misliker, mår meningene ikke er styrt av sin egen overbevisning, men av et behov for å være noe annet enn det man er.

[BA.]

Det går også an å ha avvikende oppfatninger og likevel vise respekt.

[Japps73]

Det går også an å ha avvikende oppfatninger og likevel vise respekt.

Til en viss grad. Hvis man er helt bastant i sine påstander og benekter totalt andre meninger så er det mangel på respekt.

(Skulle gjerne vist til noen av dine tidligere inlegg, men det blir så mye å sitere)

[BA.]

Det går også an å ha avvikende oppfatninger og likevel vise respekt.

Til en viss grad. Hvis man er helt bastant i sine påstander og benekter totalt andre meninger så er det mangel på respekt.

(Skulle gjerne vist til noen av dine tidligere inlegg, men det blir så mye å sitere)

Jeg mener man også kan være bastant i sine påstander og samtidig vise respekt. Det viktige er at man har belegg for sine påstander.

At du kan finne eksempler på null respekt i mine innlegg er jeg fullt klar over. Det kommer blant annet av at enkelte her inne har jeg også null respekt for. Jeg aksepterer nemlig ikke løgnere og svindlere.

De som er her med åpent sinn mener jeg at jeg har vist respekt for.

[First Day]

Altså Criss Angel kan også gå på vannet, hadde han sagt at han var Guds sønn, hadde det vært grunnlag for å tilbe ham også? Jeg bare lurer siden jeg er litt svak for ham..... Og så synger han "I know I'll die for you, but will you die for me?" kan ikke det tolkes som om han vet at han kommer til å dø for oss og spør oss om hva vi er villige til å ofre....hmm...jeg lurer på om ikke dette kan bli den nye religionen min assa....

:mozilla_wink:

Vibration in harmoney
När du går in på nedanstående link, tänk då på följande.
-Strängmetoden
-Matematikinlärning i kombination med musik
-Vår kropp består av 90% vätska
-Samspelet mellan dimensioner

http://www.klokast.se/GIE/LV3.html
https://www.hado.net/watercrystals/index.

"Vi kan alla gå på vateen, bara årstiden är den rätta"
[/b]

Takk for linker. Har ennå tilgode å lese boken, men den står på ønskelisten min.
Har du sett noe om hvordan en får frem chakraliknende manadalas i vann? Jeg fant en side for lenge siden, men jeg vet ikke hvor seriøs den siden var....

Ser du har sans for fraktalgeometri. Kult.
Det er visst i vinden om dagen m.t.p. universets form. Men det er også E8-simuleringen og streng-nettkrystaller o.s.v.....tror vitenskapen er på sporet nå, altså Det er en spennende tid vi lever i.


Og new ager...jeg har ikke noe bedre definisjon. Hva legger du i "vibration in harmony?"

Her er nya linken
https://www.hado.net/watercrystals/index.php

[First Day]

Det er ingen noensinne som har påstått at bibelen er boken om alle sannheter. Noen av dine spørsmål er jo ikke akkurat slik at de skulle stått i en slik bok heller. F.eks hvordan foklarer bibelen Pi? skjønner ikke helt logikken i at det skulle ha vært plassert i bibelen. på lik linje som å fortelle om Dinosaurusene. Jeg håper du vet at det er et par år forskjell på disse hendelsene?

Kanskje Dimension lurer på hvorfor ikke Gud vet at pi er 3,14. I følge bibelen er pi 3,0?

Grundbegrepp



Alla folk, alla samhällen och kulturer har haft sin syn på världen och dess uppkomst. Och det är märkligt, men i alla beskrivningar av själva uppkomsten finns ett slags urtillstånd eller urgrund ställd i kontrast till den värld som är. Så var det också hos de gamla babylonierna, kineserna, indierna, germanerna etc. Gemensamt för nästan alla dessa kosmonogier var också att världens uppkomst ur detta urtillstånd visserligen sågs som anbefalld av gudar, men ändå som en naturenlig process, ett slags födande. Undantaget är de gamla grekerna där uppkomsten ur Kaos skedde utan ingripande av gudar.


I Bibeln, liksom i den idag helt dominerande Big Bang-kosmologin, ses dock inte världens uppkomst som en naturprocess. Hela världsalltet uppkommer (i "begynnelsen") plötsligt och omotiverat, i ett väldigt ljus- eller eldklot utan sammanhang med någon underliggande verklighet.


I denna "varde ljus" eller Big Bang-kosmologi är allt dött och mekaniskt där människan och allt annat liv sedan inplanteras antingen som i Bibeln genom ett gudomligt ingripande, eller som i Big Bang genom en otrolig slump eller "osannolik händelse". Livet och det levande är helt lösryckt ur ett sammanhang. Ska man försöka finna en dialektik i världsalltets uppkomst enligt Big Bang-kosmologin så skulle det kunna vara i dess teori om ett ursprungligt tillstånd av positiv och negativ energi eller kallat "kvantfluktuationer" – en slags blandning av både ett högst ordnat (kvanta) och ett kaotiskt (fluktuationer) tillstånd.

Tanken att ordning kan uppstå ur kaos är mycket gammal. Redan de gamla grekerna var inne på den idén. Det sköna, harmoniska Kosmos – alltså vår vanliga värld – har uppstått ur Chaos ingick i deras skapelseberättelse. Härav begreppet kosmologi, för övrigt. I mer modern tid har många varit inne på samma tanke. Ordning ur kaos, är titeln på en berömd bok av nobelpristagaren i kemi Ilya Prigogine exempelvis. De gamla grekerna föreställde sig existensen av en urgrund, ett formlöst tillstånd, de kallade Chaos (eller Khaos). Ur detta formlösa, kaotiska tillstånd uppkom helt spontant, på så att säga naturlig grund och orsak det sköna harmoniska, ordnade och väl formade kosmos – den värld vi nu lever i. Inga som helst gudomliga ingripanden var således behövliga – en ren naturprocess stod för hela skapelsen.


Men det hela är kanske inte så märkligt. Alla våra beskrivningar av världens uppkomst kanske bara avspeglar vårt sätt att tänka och vår vilja att förstå. Vi vill ställa det ena emot det andra, ljus mot mörker, varmt mot kallt, kaos mot harmoni osv. Vi vill se i motsatser och kontraster, vi vill se en logik och dialektik i allting. Vissa vill se ett gudomligt ingripande, andra inte.


I detta koncept finns alltså en liknande tankegång. Skillnaden ligger främst i att vår värld, vårt Universum, inte är ett fullkomligt ordnat och format tillstånd utan ett komplext. Vår värld har inte uppkommit ur kaos, utan ur ett samspel mellan kaos och kosmos. Plus att denna process ännu och ständigt pågår här och nu.


Det komplexa tillståndet har alltså två motsatta samverkande sidor eller komponenter. Det ena av ordnat slag, det andra av oordnat. Vi kan jämföra med de tre aggregationstillstånden: de fasta, flytande och gasformiga tillstånden. För vatten gäller då att det motsvarar det komplexa tillståndet, sammansatt av ett helt ordnat tillstånd (iskristaller) och ett oordnat (ånga). Vatten som tillstånd är en mellanform av två andra motsatta komponenter. Mellan dem finns skarpa gränser. Gränserna är så skarpa att de används som definition på temperatur; övre gränsen, kokpunkten, kallar vi 100 grader Celsius (100 °C) och nedre är satt till noll grader (0 °C).


Förhållandet mellan övre och nedre gräns är således absolut. Förutsatt samma tryck gäller detta absoluta förhållande oavsett tid och plats. Men det är ingen ovillkorlig Absoluthet, utan en villkorlig. Under ett annat tryck blir vattnets kokpunkt annorlunda. Vi talar alltså här som i alla andra sammanhang om en absoluthet som är relativ. Alla vätskor är alltså exempel på komplexa tillstånd där både ordning och oordning råder. I kristallformen, som exempelvis is eller snöflingor råder en hög grad av ordning, i dess gasform en hög grad av oordning. Hos en lång rad av ämnen är också deras kok- och fryspunkter uppmätta och finns att läsa i många standardverk. Nu får vi alltså föreställa oss dessa tre tillstånd i kosmisk skala. Det absolut oordnade, kaotiska tillståndet och dess absoluta motsats, det fullkomligt ordnade.


Denna process pågår här och nu. Ännu en tid, i vart fall då varken tid eller rum är oändliga. Vilket som uppstått ur vilket, kaos ur kosmos eller kosmos ur kaos är således ingen relevant fråga här, det viktiga här är att vår komplexa värld är ett resultat av en växelverkan mellan två samtidigt existerande motsatta grundtillstånd: både kaos och kosmos.


Själva drivkraften och motorn i denna process är alltså en växelverkan mellan dessa grundtillstånd. Vi kan jämföra med Big Bang teorin enligt Paul Davies i föregående kapitel, där världen en gång uppstod som ett resultat av positiv och negativ energi. Resultatet av denna "samverkan" blev en gigantisk explosion – ett Big Bang i vars rester av bortflyende galaxer och materia med mera vi antas leva i dag. Kosmologins första problem är således frågan om världsalltets ursprung. Inte frågan om hur det har uppkommit eller varför, utan snarare varur det uppkommit. Den frågeställning man närmar sig gäller därför själva urgrunden – världsalltets själva grundvalar.


Frågan om urgrunden är därför kosmologins mest fundamentala fråga och mest grundläggande problem. Till frågeställningen hör därmed också frågan om lagarna för alltings uppkomst, utveckling och förändring. Svaret bör därför också säga oss något viktigt inte endast om världen utan också om oss själva, våra existensvillkor och vårt eget slutgiltiga öde. Frågan om Universums ursprung och grundvalar har därför sysselsatt människor i alla tider; en slags omvänd ödesfråga.


Traditionellt betraktas den vise Thales, som verkade i början av det sjätte århundradet före vår tideräkning i den blomstrande sjö- och handelsstaden Miletos på Mindre Asiens västkust, som den västerländska filosofins grundare. Hans tes var: "Alltings urgrund är vatten". Ordet "urgrund" står här för det grekiska ordet "arkhe" eller "princip" i den bemärkelse detta ord har hos Aristoteles.


Thales princip bör dock inte tolkas som att allting består av vatten eller dylikt. Det var inte något slag av urämne han var intresserad av utan snarare en förklaringsgrund. Vattnet var förstås något och något som allt bestod av och som samtidigt var alltings början och slut, men kärnan i hans tes om vattnet som urgrund måste ses som en filosofisk tes, en strävan att finna en förklaring till ett världsskeende, en förklaringsgrund till allt.



Aristoteles (384-322 före vår tideräkning). Hans arbeten dominerade det vetenskapliga västerländska tänkandet ännu tvåtusen år efter det att de skrivits. Skrev om, analyserade och kommenterade de tidigaste filosoferna – de försokratiska.
Encyklopediekern Aristoteles är därför vår främsta källa för de tidigaste filosoferna. Var i grunden biolog och intresserade sig främst för växandets problem. Man kan säga att han ville formulera något som vore mer än en modern naturlag, kort sagt måste vi se hans tes som ett uttryck för en rationell strävan efter kunskap.

Thales var känd som en nyktert tänkande person så hans tes får inte heller övertolkas. I hans strävan efter kunskap och något "mer" än bara någon slags lag för vad tingen i grund och botten kunde tänkas bestå av får inte heller läggas in något irrationellt moment. Själva den episka formuleringen av sin tes är snarare en efterklang av en tidigare mytologisk epok än något annat.


Det finns belägg för detta synsätt på Thales "urgrundssträvan" både hos Aristoteles och den följande utvecklingen. Ty som Aristoteles sade: Thales utgick ifrån att det måste finnas en viss "natur" som består och ur vilket allt annat framgår. Och det är det han söker. Vattnet är alltså denna natur. Men mer än så: Vattnet är inte bara någonting som består; hos Thales är vattnet det bestående.


Och där har vi problemet om urgrundens väsen. Den svarar på frågan om det bestående i alla växlingar, den yttersta princip på vilken världsprocessen grundar sig. Det enda bestående. Frågan om vad allt består av – t.ex. partiklar eller ännu mindre partiklar eller "krafter" – är således tämligen ointressant i denna problemställning. Det intressanta är istället – med ett mer modernt språkbruk – sökandet efter det invarianta. Och detta invarianta behöver inte vara något substantiellt utan snarare en relation. Vilket i sin tur kan variera som vi ska se. Man kan säga att hade kärnan i hans tes om alltings urgrund varit irrationell, "översinnlig" eller enbart frågan om ett materiellt urämne hade hans grundidé inte blivit långlivad och så intensivt blivit föremål för senare granskning av andra. Själva idén hade förblivit okänd och dött i samma stund som den fötts. Nu lever den vidare i århundrade för århundrade; idén var och är med andra ord bevisligen mycket fruktbar. Thales hade alltså en grundläggande vision, en idé och ett synsätt på omvärlden som kom att bilda upptakten till den grekiska filosofin och därmed till hela det västerländska filosofiska och naturvetenskapliga tänkandet. Historien om denna spridning av idéer från generation till generation är förvisso inget som sedan pågått kontinuerligt, utan har försiggått under många kortare och längre avbrott.


Frågor om världsalltets ursprung, byggnad och utveckling behandlas alltså inom kosmologin. Ordet kommer från grekiskans kosmos, världen, och logos, tanke. Kosmologin är således läran om världsalltet, kosmos eller universum. Den ursprungliga betydelsen av ordet kosmos är skönhet, harmoni, ordning. Åtminstone i Sverige är ämnet inte en egen akademisk disciplin utan ses som en underavdelning (!) av astronomin.


Den förste som använde ordet kosmos i betydelsen av ett världsallt där således skönhet, harmoni och ordning rådde anses ha varit Anaximandros, elev till Thales, som därför i likhet med denne också var ifrån Miletos. Han levde under åren 610-547 före vår västerländska tideräkning. Detta synsätt på världsalltet som en skön, harmonisk ordning hade också pythagoréerna och enligt olika grekiska skapelsemyter hade världsalltet uppstått ur kaos, "det formlösa ursprunget".


Om Thales valde ett känt och benämnt ämne som urgrund ger Anaximandros sin urgrund benämningen "apeiron" – det "obegränsade". Den abstrakta benämningen på denna urgrund antyder ett moget principiellt övervägande. Beträffande den riktiga översättningen av detta begrepp "apeiron" finns olika bud. Många föredrar det "obestämda", det "kvalitetslösa". Av de antika referaten framgår dock att han föreställde sig urgrunden som både obegränsad (oändlig) i såväl tid som rum och utan varje kvalité. Anaximandros fäste stor vikt vid en jämviktsprincip och att till varje iakttagen kvalité finns en motsatt kvalité.


Det som var utan kvalité var själva urgrunden, en uppfattning som tillfredsställde både kravet på begreppet motsats och jämvikt. Från denna tid spelar sedan begreppet motsatser och motsatspar en dominerande roll i den tidiga antika tankevärlden. Under tidsperioden före Sokrates tycks filosoferna genomgående ha en naturuppfattning som opererade med förekomsten av motsatta, antagonistiska kvaliteter som ett för naturen givet karakteristiskt drag. Ett slags dialektiskt samtal med naturen, skulle kanske Platon ha kallat det.


Anaximandros resonerar som så att då apeiron skall vara urgrunden och i alla sina modifikationer och växlingar kunna uppvisa alla i naturen förekommande kvaliteter, måste det vara kvalitetslöst, ty de motsatta kvaliteterna utjämnar varandra. I Anaximandros system ingick också att det fanns en cyklisk växling av uppkomst och undergång. Man kan fråga sig varför Anaximandros kom att anta en så abstrakt urgrund som det kvalitetslösa obegränsade. Men det var kanske inte fullt så abstrakt som det verkar. Ganska säkert stod det i samband med begreppet Khaos, som uppkom i begynnelsen enligt Hesiodos.


På dennes tid stod det för "det gapande tomrummet" vilket kan jämföras med germanernas myt om Ginnungagap. I båda fallen hade mytologin en av gudar styrd skapelseprocess. Anaximandros obegränsade och kvalitetslösa Khaos var kanske en idéhistorisk ättling till denna hesiodiska gudomliga ordning. I vilket fall är Anaximandros' och Hesiodes' Khaos till sitt idémässiga innehåll två skilda begrepp. Kanske var det ett sätt för Anaximandros att försöka popularisera sin egen då okända abstraktion apeiron med det mer kända begreppet Khaos? Eller att han helt enkelt hade detta begrepp i åtanke då han utformade sin av gudar mer oberoende filosofi. Viktigt är dock att både Thales och Anaximandros urgrunder inte är passiva objekt utan står för en aktiv princip. Skillnaden mot de gamla mer religiösa föreställningarna är då att denna aktivitet inte åstadkoms av några slags gudar utan av naturen själv.


Sammanfattningsvis fungerar Anaximandros system som världsalltets förklaringsgrund på tre olika sätt. Den första grundprincipen är att apeiron är invariant; det måste bestå oförändrat. Motsägelsen i detta löses genom att det därtill finns en inneboende princip som säger att apeiron också är ständigt aktivt. Denna aktivitet åstadkommer ett brott mot den första. En utdifferentiering sker därför. Världen – eller världarna – med sin kvalité, ordning och begränsning uppstår. Men endast för en viss tid. "Brottet" måste förr eller senare sonas och ordningen återställas för att i sista hand återvända till urgrunden.


Anaximandros tid är cyklisk. Urgrundens funktion är inte att formulera en lag ur vilken fenomenen kan härledas utan snarare bilda en sorts ram, plattform eller rymd inom vilken naturföreteelserna kan beskrivas. Detta synsätt, koncept eller hållning till omvärlden var onekligen ett epokgörande framsteg i tänkandets historia.


Naturens lag är sålunda den kvalitativt obestämda jämvikten. Men den är snarare en juridisk lag än en naturlag i vår mening. Anaximandros betraktelsesätt är en bild från juridiken men säger oss också att denna bild om brott och straff, försoning efter en tid osv. är ursprunget för vår moderna naturvetenskap. Alla måste rätta sig efter eviga lagar och normer. När så icke sker måste ett straff utmätas och verkställas. Ordning kan sedan åter för en tid råda. Anaximandros juridik skiljer sig dock från den moderna naturveteskapens genom att ett brott mot naturens lag hör till själva naturen och dess system. Och den har ingen strafflag i egentlig mening, men kräver likväl ett återställande av den brutna jämvikten. Att Anaximandros världsordning är juridisk gör den inte för den skull moralisk, som en del författare velat få det till.


Ur den rationella synpunkt som Anaximandros anlade finns ingen grund för detta. Att det sedan finns och bör finnas en moralisk aspekt i tillämpningen av naturvetenskapen och naturens utforskning är en annan fråga. Men naturen i sig har ingen moral, varken god eller dålig. Inte heller kan den bestraffa, hämnas eller belöna. Anaximandros uppställde varken en moralisk eller fysikalisk naturlag. Han hade "endast" en vision av kosmos som en lagbunden helhet. Och i detta fann han säkert en tillfredsställelse av både intellektuell och moralisk natur.


Men det finns ännu en sak att säga om de gamla försokraterna. Både Thales och Anaximandros sökte som vi har sett efter lagbundenheter, efter invarianser. De sökte efter fruktbara teser och urgrunder för världen som helhet. Att göra detta på rätt sätt synes vara självklart. Det är ju bra. Men den stora grundläggande frågan, säkert både för dem och senare naturforskare, är om det överhuvudtaget är möjligt att finna sådana.


Ty förutsättningen för framgång i en sådan strävan är ju om det faktiskt finns sådana universella lagbundenheter. Är naturföreteelserna och världen som helhet, dess urgrund och uppkomst överhuvudtaget fattbara för vårt förnuft? Är de intelligibla? Varför kunde inte naturföreteelserna tvärtom vara ofattbara för vårt förnuft? Åtminstone delvis eller vissa specifika områden av världsprocessen. Det finns faktiskt inget som säger att naturen måste vara intelligibel. Det är något vi måste anta. Självklart kan vi också förneka det. Men det förefaller vara en både trist och ofruktbar inställning. En sak som i alla fall starkt pekar på att världen som helhet, hela världsprocessen och alla naturföreteelser i sista instans verkligen är fattbara för vårt förnuft är att ett sådant antagande hittills har onekligen haft stor framgång.


Hittills har vi kunnat ställa frågor till naturen och också fått vissa svar. Inte kanske genast och inte svar på alla frågor men inget motsäger att svaren ändock finns någonstans "out there". Naturen är intelligibel – denna smått metafysiska och "mystiska" vision måste ha föresvävat både Thales och Anaximandros och även varit en drivfjäder för deras verksamhet. Albert Einstein har gett uttryck för just detta: "Den vackraste känslan vi kunna erfara är det mystiska. Ur den gror all sann konst och vetenskap. Den, för vilken denna känsla är främmande, som inte längre kan förundras och stå hänryckt i vördnad, är så gott som död."



Albert Einstein (1879-1955),"Den vackraste känslan vi kunna erfara är det mystiska. Ur den gror all sann konst och vetenskap. Den, för vilken denna känsla är främmande, som inte längre kan förundras och stå hänryckt i vördnad, är så gott som död."

Einstein hyllade en slags "kosmisk religiositet", en religion som inte var baserad på fruktan eller moral. Det är nog inte helt fel att säga att Thales och Anaximandros hade ett liknande synsätt. Det gudomliga och heliga var principen för det intelligibla och lagbundna.


Hur är då denna urgrund är beskaffad? Som vi såg så fungerade Anaximandros system som världsalltets förklaringsgrund på tre olika sätt.


1) Den första grundprincipen är att apeiron är invariant. Det måste bestå oförändrat.
2) Motsägelsen i detta löses genom att det därtill finns en inneboende princip som säger att apeiron också är ständigt aktivt.
3) Denna aktivitet åstadkommer ett brott mot den första. En utdifferentiering sker därför.

Den första punkten om det invarianta, det ständigt oförändrade, är alltså klar. Men det ständigt oförändrade behöver inte innebära något ständigt stillastående, orörligt och passivt. Vi kan alltså tala om en ständigt pågående aktivitet eller rörelse utan att bryta mot grundprincipen om det invarianta. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom blir det på så sätt intelligibelt, förståeligt och fruktbart, vilket ju också var ett krav vi ställde, särskilt som det leder vidare till en utdifferentiering. Vi kan tala om information – det bestående.


Anaximandros resonerade ju som vi såg att då apeiron skall vara urgrunden eller ursprunget och i alla sina modifikationer och växlingar kunna uppvisa alla i naturen förekommande kvaliteter, måste det vara kvalitetslöst. Varför måste urgrunden vara kvalitetslös? Eller formlös? Och därför också dimensionslös? Jo, emedan de motsatta kvaliteterna och formerna utjämnar varandra. Anaximandros tillämpade en vad man skulle kunna kalla dialektisk symmetri i sin syn på naturen, samhället och världen i sin helhet. Vi bör alltså i likhet med denne ställa frågor om urgrundens beskaffenhet utifrån vad vi vet om världen idag.


Kan vi säga något mer om denna urgrund? Jo, vi måste nu slå fast en viktig princip nämligen att denna rörelse, aktivitet osv. inte alltid är omedelbart verksam. Det är fråga om en potentiell rörelse och aktivitet. Det är en verksamhet av inneboende slag. Verksamheten – informationen – kan lagras! En potentialitet, en lagringsförmåga, en inneboende förmåga urgrunden således äger och som kan komma till verksamt uttryck under vissa betingelser. Den obegränsade, formlösa urgrunden kan forma. Den oordnade, kvalitetslösa urgrunden kan ge kvalité. Den kan inte själv ordnas men dess aktivitet kan skapa och alstra både ordning och harmoni. Urgrunden är en formande orsak, som kanske Aristoteles, skulle ha uttryckt det.


Här börjar nu ett mönster urskilja sig. Om vi vill undvika den rena spekulationen bör vi som sagt i likhet med Anaximandros ställa frågor om urgrundens beskaffenhet utifrån vad vi vet om världen idag. Anaximandros urgrund tycks alltså vara behäftad med en lång rad förträffliga egenskaper, ofta inbördes motsägande vilket påminner om problemet med etern fysikerna hade innan Einstein helt resolut avskaffade begreppet. Det skulle vara hårt som diamant men samtidigt löst som gelé, töjbart som gummi, men ändå fast som stål, tungt men lätt osv.


Lösningen på detta dilemma är inte en fråga om endast ett tillstånd, en urgrund, en "eter" osv. eller vad man nu vill kalla det utan olika samverkande tillstånd. Tänker vi oss en enda ensartad urgrund hamnar vi i rent fiktiva tankegångar.Men som vi ser av uttryck som utdifferentiering, formande orsak osv. kan vi lämna den ensartade monolitiska tankegången. Dessutom: allt vi vet om naturen idag säger oss att den inte kan fungera så. Den fungerar i system, i sammansättningar, dialektiskt, i nivåer osv.


De flesta känner naturligtvis till de tre tillstånd vanligt vatten kan anta: is, vätska eller ånga. Eller mer allmänt sagt kan vatten befinna sig i det fasta, det flytande eller det gasformiga tillståndet. Fysikerna kallar dessa tre tillstånd som all materia kan befinna sig i för aggregationsformer eller aggregationstillstånd. Teorin för denna kosmologi förutsätter att det på en djupare och mer grundläggande nivå än vår vanliga värld finns en motsvarighet till dessa tillstånd. Vi skulle med den antika förebilden kunna kalla dessa för urtillstånd, urgrunder eller absoluta grundtillstånd.


I den fortsatta framställningen skall jag visa att denna teori inte får ses som en ren filosofisk spekulation, utan har en mycket påtaglig fysisk-matematisk existens. Vi måste alltså se vårt Universum som en sammansättning, en integrerad enhet eller syntes av dessa grundformer som beskriver ett eget komplext tillstånd. Det är alltså på denna nivå som vi existerar och finner de vanliga tre aggregationsformerna. De tre aggregationsformerna i vår vanliga värld. Under denna nivå motsvaras de av den flerdelade "urgrunden" varur den uppkommit. Men filosofin bjuder oss och naturvetenskapen och matematiken säger oss nu att urgrunden är dubbel. Annars kan ingen drivkraft, ingen motor för den väldiga universella – den tredje komplexa nivån och processen – finnas eller bildas..


Hade de gamla grekerna kanske några fler idéer om urgrunden och världen i sin helhet och beskaffenhet som kan ge oss idéer idag? Jag, tror de hade det. På matematikens område.Pythagoras grundade den så kallade pythagoreiska skolan. Enligt många belägg trodde han på själavandringen. Han lär ha förbjudit en man att slå en hund, då han i dennas tjut tyckte sig igenkänna en väns själ. Till sitt ursprung var han i likhet med de mileiska filosoferna en ionier, men var verksam i den italiska delen av det grekiska kulturområdet. Utvandrad från ön Samos grundade han i Kroton en religiös orden som också verkade politiskt. Vid sidan av detta ägnade de sig åt matematisk forskning och utbildade en filosofi som enligt Aristoteles byggde på att det är talen, som är alltings urgrund.


Pythagorismen genomlöpte som vetenskaplig lära en utveckling vilken delade upp sig i olika skolor som tidvis också bekämpade varandra. Begreppet "pythagoré" är därför inte någon enhetlig grupp. Vem eller vilka som egentligen tillhörde denna skola är därför oklart. De filosofer som avses i detta sammanhang intresserade sig dock mycket för matematik och talmystik. Den kända satsen om sambandet mellan hypotenusa och katetrar i en rätvinklig triangel har fått namn efter Pythagoras. De införde beviset i naturvetenskapen: med stöd av vissa antaganden görs ett påstående; detta bevisas sedan med hjälp av vissa självklara satser – axiom – eller med hjälp av förut kända satser. Sin matematik och geometri tillämpade de inte bara på jorden utan också på himlavalvet. Inom astronomin stannade de dock vid en blandning av rationella och mytologiska hypoteser. Alla instrument var ju vid denna tid mycket primitiva. Man hänvisades därför till allmänna spekulationer som knappast kunde bekräftas genom experiment eller observationer.


Pythagoréerna grundade sina antaganden på både matematiskt-geometriska och estetiska skäl. Den mest fulländade kurvan i två dimensioner var cirkeln, den mest fulländade ytan i tre var klotet. Världsalltet eller universum var naturligtvis klotformigt. I dess medelpunkt fanns en "central-eld", som tyvärr inte kan ses då den är skymd av jorden under våra fötter. Denna eld är omgiven av tio koncentriska klotskal, alla således med samma medelpunkt. På dessa sfärer snurrar sedan jorden, solen månen och planeterna. Klotskalen roterar från väster till öster under en bestämd period – omloppstiden. Längst ut finns den fixa stjärnsfären. Den rör sig också, dock så långsamt att den inte kan ses.


På sfär nummer två fanns jorden och på sfär nummer ett en "motjord", som inte heller kunde ses. Detta klot roterade ett varv per dygn åt motsatt håll från jorden sett. Denna modell av universum kunde dock inte förklara planeternas retrograda rörelser. Inte kanske så mycket annat heller, det är dock en av de första modellerna av världsalltet grundat på både matematiska och estetiska resonemang.


Pythagoréerna hävdade alltså att alla naturföreteelser kan beskrivas med tal. Detta torde ha sin grund i rent praktiska experiment då de upptäckte sambandet mellan strängens längd och tonhöjden i en lyra. Deras valspråk "allt är tal" skall därför inte uppfattas som ren talmystik, utan mer som ett uttryck för en stolthet över upptäckten av att vissa naturfenomen faktiskt kan beskrivas med tal. (Nutida kvantteori och atomfysik bekräftar verkligen också detta. Där spelar talen – kvanttalen – en helt fundamental roll).


Att talen antogs som förklaringsgrund av pythagoréerna torde ha haft samma dominerande betydelse som milinesiernas urgrund. Lika lite som deras urgrund svarade på frågan om vad allting består av, så var pythagoréernas urgrund också en slags förklaringsgrund. Deras vision av talen var att dessa var nyckeln till världsgåtan lösning. Deras upptäckt av harmoniernas samband med enkla talproportioner visar detta. Denna harmonilära kan jämföras med Anaximandros harmoni mellan motsatta kvaliteter. Ordet "harmonia" i grekiskan betyder både sammanfogning och förbund. Nu hade man inte endast en parallell till Anaximandros harmoni utan kunde också uttrycka detta i matematiska samband.


Upptäckten av harmoniläran – sambandet mellan stränglängd och tonhöjd – kombinerade pythagoréerna med sin modell av universum. De antog att de kristalliknande klotskalen också frambringade toner vid sin rotation. Tonhöjden avgjordes av sfärernas hastighet, som i sin tur beror på avståndet till centrum. Klotskalen längst bort rör sig snabbast och har därför högsta tonen. Det var enligt dessa musikaliska principer som pythagoréerna reglerade avstånden i harmoniska intervall. Speciellt lyhörda personer – poeter och filosofer – kunde också höra den översinnliga musik som alstrades när kristallsfärerna sakta välvde sig runt, de kunde förnimma "sfärernas harmoni". (Tvåtusen år senare kom denna tanke att i hög grad inspirera Johannes Kepler i hans sökande – och faktiskt också upptäckt! – av sitt kosmos).


Phytagoras: "Mellan sidornas längd i en rätvinklig triangel föreligger inget iögonfallande förhållande; men om vi på varje sida bildar en kvadrat, motsvarar de båda mindre kvadraternas sammanlagda ytinnehåll den största kvadratens yta. Då det alltså var möjligt att upptäcka sådana underbara, för det mänskliga ögat dittills fördolda lagar enbart genom att fördjupa sig i talmässiga relationer, fanns det då inte befogat hopp om att alla universums hemligheter snart skulle kunna komma att uppenbaras genom talmässiga uttryck för relationer?"


Beträffande geometrin så hade pythagoréerna alltså formulerat teoremet att i en likbent och rät triangel så är kvadraten på hypotenusan dubbelt så stor som kvadraten på kateterna. Och givetvis är det så. Men de hade antagit att detta förhållande mellan hypotenusan och kateten i detta fall skulle kunna uttryckas som ett förhållande mellan hela tal. Det låg ju i deras tro på talet som yttersta grund. Men diagonalen i en kvadrat – som det är i detta fall – och dess förhållande till en av sina sidor, går ej att uttrycka i hela tal, bråktal eller dylikt. De är inkommensurabla. Rätta svaret är roten ur två till ett.


Senare kom romarna att kalla sådana rottal för irrationella. Pythagoréerna, som hade utgått från att de så kallade naturliga talen – dvs. 1,2,3 osv. – var de enda "att räkna" med hamnade i en kris. (Världshistoriens första men inte sista matematiska kris). Upptäckten av dessa irrationella tal var ett hårt slag. Enligt legenden måste detta hållas hemligt inför alla och envar och då en av de försvurna förrådde hemligheten blev han dränkt i havet.


Krisens lösning blev att grekerna valde geometrin framför den rena aritmetiken. Ty egentligen var tal för dem "mätetal för sträckor". Vad som inte kunde framställas med hela tal kunde framställas medels kontinuerliga sträckor, ytor och volymer. Då spelade det inte så stor roll om dessa mätetal inte riktigt gick jämnt upp, var kommensurabla. Detta anses ha haft en hämmande inverkan på utvecklingen av den grekiska naturvetenskapen. Å andra sidan hade matematiken gjort ett framsteg. Till de naturliga talen måste nu tillfogas de "onaturliga" – de irrationella.


Geometrin fick sin sammanfattning av Euklides i hans Elementa och kom sedan att bli den enda gällande under drygt två tusen år. Den bygger på ett antal axiom, bland annat det kända parallellaxiomet. Inte förrän under 1800-talet, när detta axiom ifrågasattes, kunde geometrin utvecklas. Euklides geometri blev då ett specialfall av en mer generell.


Pythagoréernas modell av världsalltet är intressant ur många synpunkter. Förutom de bestämda talmåtten och deras harmoniska anordning så finner vi att jorden inte är stillastående och den sitter inte i centrum av världsalltet. Till vår egen jord finns också en motjord – en slags anti-jord. Modellen är inte geocentrisk och orörlig som den var i de tidigare mytologierna. Pythagoréerna och deras efterföljare utvecklade också denna världsmodell då de satte solen i centrum.


Denna heliocentriska världsmodell nåddes av Ariestarkos från Samos. Hans princip var att solen står stilla, att jorden rör sig i en cirkel runt solen medan den samtidigt roterar kring sin egen axel. Denna modell kan med fog sägas vara höjdpunkten på antikens strävan till en enhetlig syn på världsalltet. Överhuvudtaget var det grekiska tänkandet vid slutet av femhundratalet helt inriktat på kosmologiska problem.


Ariestarkos och hans teori, denne "antikens Kopernikus" som han kallas, ansågs dock häda vissa greker och deras religiösa föreställningar. Modellen med solen i centrum stred också mot de "sunda förnuftet". Alla kunde ju se att det var solen som rörde sig kring jorden och inte tvärtom. Modellen stred också mot auktoriteten Aristoteles och hans fysik. Allt detta bidrog till att den heliocentriska världsbilden och dess teori kom att vara begravd i nära 2.000 år. Den kom aldrig riktigt fram vare sig under antiken eller medeltiden.


Vi minns att phytagoréerna utgick från de s k naturliga talen 1, 2, 3...osv. De fann snart också de s a s onaturliga talen, de som senare kom att kallas för de irrationella talen, dvs. pi, kvadratroten ur 2, 3, 5 osv. De rationella talen stod då för tal som 1/2, 1/3, 3/7, 3/4 osv. Sådana tal kunde alltså uttryckas som kvoten mellan alla hela tal, dvs. också de negativa talen. Upptäckten eller införandet av de negativa talen, dvs. –1, -2, -3 osv. kom dock långt senare. Alla dessa former av tal kallas nu för de reella talen och de kan grafiskt åskådliggöras på en tallinje. (Se fig!).



Tallinjen

Så långt hade man kommit fram till i början av medeltiden. Då hade man också upptäckt ett tal som inte "finns". Nämligen nollan. Vanligen räknas detta "tal" tillhöra de naturliga talen, trots att det betecknar "ingenting". Då det nu finns många olika "ingenting" krävs att nollan brukas med stor försiktighet, ty ibland leder det till absurda resultat. En division med noll till exempel gör att vad som helst kan inträffa! Vi kan få oändligheter, både positiva och negativa. Multiplikation med noll och ett hur stort tal som helst resulterar fortfarande med noll. Sådana operationer som lett till orimliga resultat är väl kända inom kosmologin och fysiken. Ibland har man bekymrat sig om detta, ibland inte. Ibland har man vid brottande med ett sifferberg inte ens märkt att man utfört "förbjudna" matematiska operationer. Einstein hamnade i sådana situationer mer än en gång.


Phytagoréerna ansåg alltså att "allt var tal". Nyckeln till att förstå naturen var talen, naturens enheter. Alltings innersta väsen var tal som man funnit i de enkla talsambanden mellan längderna på strängar och flöjter som var stämda i olika intervall som oktav, kvint och kvart. De olika tonerna och harmonierna var i själva verket olika talsamband. Men för grekerna var tal, aritmos, detsamma som naturliga tal. Några andra fanns inte. I sin förlängning ledde detta fram till tanken om atomer – de odelbara tingen.


Man kunde dock betrakta förhållanden, logos, mellan naturliga tal. Sådana relationer gav alltså tonintervallen. När man så upptäckte – och kunde bevisa – att det fanns icke-naturliga tal, de irrationella talen, rasade deras världsbild samman. Dessa tal hade således inget "förhållande"; de var irrationella, vilket alltså inte står för oförnuft utan betyder just tal "utan förhållanden". Och en värld utan förhållanden och därmed harmoni kunde de inte tänka sig. Innan de verkligen kom att motsvaras av tal skulle det gå tusen år.


På 1500-talet skulle man "hitta på" ännu ett slags tal som inte "fanns". Dessa nya tal betecknade sedan med i, vilket står för de imaginära talen, "tänkta" tal. Det var den italienska matematikern Cardano som tyckte sig behöva dessa när han försökte lösa vissa enkla ekvationer där lösningen blev av typ kvadratroten ur ett negativt tal. Multiplicerat med sig självt så ger alltså t.ex. roten ur minus ett just svaret minus ett! Han tyckte dessa tal var "helt meningslösa" då han inte kunde se att de hade någon motsvarighet i verkligheten.


Men sin rent matematiska lösning fann han och då andra tyckte de verkade intressanta började matematiker av ren nyfikenhet att utforska dem. Under 1800-talet införde så Carl Friedrich Gauss, ofta kallad matematikernas konung, benämningen komplexa tal och det komplexa talplanet. Idén om de komplexa talen som talpar utvecklades sedan vidare av irländaren, matematikern och astronomen W.R. Hamilton.


Vår vanliga horisontella tallinje plus det vertikala imaginära tallinjen ger det komplexa talplanet. Dessa komplexa tal ledde sedan fransmannen Gaston Julia och sedan Benoit Mandelbrot fram till begreppet Juliamängden och Mandelbrotmängden och begreppet fraktaler. Med hjälp av datorgrafik kunde dessa sedan kopplas ihop med det nya kaosbegreppet och kaosteorin. Därmed var sista länken i den långa nödvändiga kedja av kunskaper som leder fram till en helt ny världsbild för 2000-talet färdigsmidd.



Fraktaler. Med speciella matematiska metoder, så kallad iterering och datorprogram, kunde sedan de komplexa talen bli grafiskt åskådliga. Här den s k Mandelbrotmängden.


Alla matematikens tal är kvalitetslösa. De beskriver endast en kvantitet. De äger ingen form; de är formlösa. Men de kan uttrycka förhållanden, talförhållanden; även de irrationella talen. Och de kan därför ställas upp och ordnas på en tallinje. Men de imaginära talen kan inte ställas upp på denna tallinje. När de upptäcktes på 1500-talet så kallades de följaktligen för både meningslösa och enbart tänkta. De tillhörde en värld som ännu inte var upptäckt! Sedan upptäckte man att de faktiskt kunde beskriva "någonting" i alla fall, nämligen vissa slag av elektriska strömmar! Och sådana fanns ju. Men det skulle dröja ända in på 1960-talet innan denna värld som sådan med hjälp av datorer och datorgrafik faktiskt upptäcktes och kunde ges en mening.


Antagandet om denna nya dittills okända värld fick då namnet det kaotiska eller icke-linjära tillståndet och kunde beskrivas i den nya kaosteorin. De "gamla" talen kallas ordningstal; de "nya" talen är alltså oordningens tal – de dimensionslösa kaostalen.


Med pythagoréerna kan vi alltså säga att allt på sätt och vis är tal – enheter, atomer och relationer. Och är det då inte befogat hopp om att alla universums hemligheter snart skulle kunna komma att uppenbaras genom talmässiga uttryck för relationer, som de menade? Ja, varför inte. Hittills finns faktiskt inget som motsäger denna förmodan i den vetenskapliga utvecklingen.



Den kompletta tallinjen inklusive de imaginära talen i.


Till vår vanliga tänkbara värld hör alltså en dimensionslös värld som "inte finns" som kan beskrivas med tal som inte heller finns – men som ändå låter sig göras – nämligen med de imaginära talen.



Carl Friedrich Gauss (1777-1855). Tysk matematiker, fysiker och astronom. Grundlade den moderna talteorin. Kallad "matematikernas konung".


Det finns alltså en matematisk förbindelse mellan dessa två världar som Carl Friedrich Gauss upptäckte – de komplexa talen som kan ges ett eget talplan. Med speciella matematiska metoder, så kallad iterering, och datorprogram kunde sedan dessa komplexa tal bli grafiskt åskådliga.


Kosmologins första fråga, frågan om världsalltets ursprung är kanske alltså löst i teoretisk, intelligibel och matematisk mening. Det är vad denna bok försöker att visa. Själva den differentierade urgrunden och dess natur kan härledas och påvisas i fysikalisk mening på många olika sätt, vilket också är föremål för den moderna kaosforskningen. Den är mycket märkbar på den mikrokosmiska nivån, på atomernas och partiklarnas nivå, på den kvantmekaniska nivån och kallas ofta exempelvis kvantkaos. Liksom de elektriska strömmarna kräver de de imaginära talen för sin beskrivning.


Just detta säger oss ännu en sak om den obegränsade formlösa och samtidigt begränsade formade urgrunden: den är allestädes närvarande. Den fungerar inte endast som "plattform" och urgrund för världsalltets ursprung utan är också en alltid existerande del eller sida av hela vår tillvaro. Den flerdelade, samverkande urgrunden avspeglas med andra ord i vår vanliga värld! Begreppet teori har med teater att göra, med seende och betraktande: Urgrunden kan, för den som vill, ses och betraktas i mönster och avbildningar i vår vanliga värld, som en avspegling, som ett skådespel på en teaterscen.


Kosmologins nästa fråga måste alltså kunna säga oss hur. Alltså: Var finner vi, och var och hur kan vi se och betrakta denna urgrund? Vad är Universums ursprung och grundvalar egentligen? Vad är den sammansatt av och hur? Är den till och med levande, som de gamla grekerna antog med så stor självklarhet ?


Den kaotiska, fraktala och dimensionslösa urgrunden är ju en sak, men behöver ju inte vara det direkta upphovet till vårt Universum! Inte heller den formade och begränsade. För förståelsen av denna mekanism behöver vi ännu ett modernt verktyg – informationsteorin. Ett begrepp som är nära knutet till 1800-talsbegreppet entropi: ordningens eller oordningens mått. Men som blev begripligt först med datorteknologin på 1960-talet.
:mozilla_cool: :mozilla_cool: :mozilla_wink: = 3,14
En viss dynamik skall det vara, men utan konstanter har du inte så mycket att räkna på.

[Metodisten]

Det va ratt mycke snella.

Får lesa litt då och då.

[Japps73]

Det går også an å ha avvikende oppfatninger og likevel vise respekt.

Til en viss grad. Hvis man er helt bastant i sine påstander og benekter totalt andre meninger så er det mangel på respekt.

(Skulle gjerne vist til noen av dine tidligere inlegg, men det blir så mye å sitere)

Jeg mener man også kan være bastant i sine påstander og samtidig vise respekt. Det viktige er at man har belegg for sine påstander.

At du kan finne eksempler på null respekt i mine innlegg er jeg fullt klar over. Det kommer blant annet av at enkelte her inne har jeg også null respekt for. Jeg aksepterer nemlig ikke løgnere og svindlere.

De som er her med åpent sinn mener jeg at jeg har vist respekt for.

Hvis man har belegg for sine påstander er det noe helt annet. Men i dette forumet dreier veldig mye seg om å tro (spesielt det med religiøst aspekt (som bl.a. det som startet denne diskusjonen)) og i slike situasjoner er det vesentlig lite belegg fo påstander å spore.

I noen tilfeller legger du vekt på en del vitenskaplige/almenne oppfattninger som ikke er tilstrekkelig bevist, og kommer således inn i trossituasjonen.

Men generelt bortsett fra trossaker er jeg enig med deg.

[BA.]

Hvis man har belegg for sine påstander er det noe helt annet. Men i dette forumet dreier veldig mye seg om å tro (spesielt det med religiøst aspekt (som bl.a. det som startet denne diskusjonen)) og i slike situasjoner er det vesentlig lite belegg fo påstander å spore.

I noen tilfeller legger du vekt på en del vitenskaplige/almenne oppfattninger som ikke er tilstrekkelig bevist, og kommer således inn i trossituasjonen.

Men generelt bortsett fra trossaker er jeg enig med deg.

Selv i denne tråden mener jeg å ha belegg for mine påstander. Selv om kristendommen dreier seg om tro, så er det noe fakta å gripe tak i i dette temaet også. F.eks. Bibelen og hva som står der. Man kan være uenig i betydningen av det som står, men det som står der står likt for alle.

Her kommenterte jeg Einsteins syn på religion og jeg kommenterte Joh. 3.16. Begge deler kan kontrolleres og bekreftes evt. benektes.

[Xirque Z'dataan]

Jeg mener det fortsatt. Det står ingen steds i bibelen at det ikke er andre guder, bare at vi ikke skal tilbe andre enn ham, og hva er det vi gjør? selv kristne tilber en annen: kristus er *sønnen* og ikke guden, det går frem Spes i samtalen jesus hadde med sin far i getsemane. Hadde treenigheten vert reel så hadde han sluppet det.
I detr hemmelige Markus evangeliet (Nag Hammadi-skriftene (De gnostiske skriftene)) kommker det5 fram at jesus har en samtale med sine disifler om at Gud ikker er den som folk flest skal ha det til, men en annen og større gud, og at jødene egentlig tilber feil. Husker ikke helt hva som stod. men det er en av grunnene til at det ble utelatt av I konsilet i Nicea.

Disse skriftene forteller også en helt annen skapelsesberetning enn den vi er vant med.

[First Day]

Det va ratt mycke snella.

Får lesa litt då och då.

Q: ska vi ta Koch, M-teori och X11+ också.
Pi: nej,nej, det räcker om man vet att jag är en faktor att räkna med. :mozilla_wink:

Var tid har sin förklaring !